Rallarmarchen, 44 km vildmark...

När bygget av Porjus Kraftstation startade 1910 så transporterades det mesta materialet på rygg av starka män och kvinnor. De bar på spångad led över myrmarker och steniga stigar det material som blev till ett monument, som inte bara speglar en tid av ny teknik utan även om människans kraft och vilja.

Starten vid Sörstubba

Porjus Arkivkommite i samarbete med Gällivare Byaförening och Porjus IK genomför Rallarmarchen varje år. Leden som går i samma sträckning som den väg som rallarna bar materialet på går från Torrisbäcken i Gällivare fram till centrum i Porjus. En promenad på 44 kilometer mitt i den norrländska taigan.

Man kan även gå halva sträckan, 23 kilometer, vilket jag gjorde 2009 då byn firade sitt 100-års jubileum. Med träningsoverall och kameran i byxfickan startade jag tillsammans med ett helt gäng av elitvandrare, utrustade från topp till tå, vandringen från Stubba med riktigt mot målet i Porjus.
Kvinnan och barnen släppte av mig 24 kilometer från Porjus utefter E45 mot Gällivare. Där fanns redan en stor samling människor som väntade på startsignalen. Jag tog sikte på en ung stilig kvinna och tänkte att hakar jag på henne så kommer nog detta att gå vägen.

Med Stubba berget som en ödslig staty på vänster hand drog vi iväg efter spångad väg över myrmarker och in i skogen.  Om Stubba finns många berättelser och det sägs att det spökar rejält vid bergets fot, inte minst vid våren då snön har smält.

Rakt in i grönskan

Den här dagen är det vackert väder, vi är inne i juli och varken mygg eller knott är särskilt pigga den här morgonen. Vi trampar på och det växlar ständigt med skog och myr, uppför och långa flacka sträckor där de vindpinade träden inte är mer än en manshöjd stora.
Efter 3 kilometer känner man lukten av rök och framme vid kontrollen i Stubbavallen samlas vi kring den öppna elden. Det sprakar på det stora stekjärnet och rejäla bitar med stekt fläsk hoppar omkring. -Varsågod, tag er en fläskbit och något att dricka säger mannen vid elden.
Trots så kort vandring så känns det bra med lite salt och ett par muggar vatten. Tar en knäckebrödsskiva med två skivor fläsk och mår som en prins.
Här kom jag ikapp de som startade före mig. Jag tackar min vackra ledsagare för draghjälpen så här långt och förklarar att jag drar iväg igen medans benen och huvudet känns pigga. Hon ler och säger att hon skall puffa på mig om jag skulle sitta på någon tuva när hon kommer farande längre fram.

Jag sade hej och traskade vidare, målet i Porjus hägrade. Nu blev jag ensam och promenaden fram till Hapsa gick som en dans. Stannade upp och drack lite saft vid kontrollenoch tog två sockerbitar i fickan för säkerhets skull. Inte någon längre vila då jag kände mig både pigg och alert. Fortsatte i ensamt majestät och var överraskad att jag var så  pigg i både ben och hjärna 
Klättringen upp för Hapsaberget började. Här hade jag som liten grabb, med en 12 kalibrig hagelbössa på ryggen, följt med min pappa flera gånger för att försöka få med oss en tjäder eller en orrtupp hem till grytan i köket

Precis innan jag kom fram till den högsta stigningen  på Hapsaberget så hörde jag röster bakom mig. En herre några år yngre än mig, plus två unga tjejer kom ikapp mig. Vi talades vid och de berättade att de kom från skidgymnasiet i Gällivare och hade gått den långa sträckan. Försökte haka på dem i deras tempo men kände att det var en mycket dum ide så jag lät de försvinna in i skogen efter drygt 2 kilometers sällskap.

Så var jag ensam igen då. Upp och ner, den smala och steniga stigar blev som en berg och dalbana och nu började jag känna av benen en aning. Tog en av sockerbitarna. Fötterna var hur fina som helst och mina väl ingångna Adidas dojor skall ha all heder åt promenaden. Plötsligt hördes det röster igen och två unga damer kom farande ikapp mig. Vi skojade lite med varandra och de hade ett tempo som jag inte klarade av så vi skildes och de försvann. Det vara bara den ena damens röda bandana som hon knutit runt sitt huvud som syntes guppa iväg långt framför mig.

Ensam igen och snart var jag framme vid Porjusbäcken. Böjde mig ner och drack rejält av det kalla, friska vattnet och fortsatte mycket gladare till mods. Kom fram till skjutbanan i Kronsågen och såg Porjusselet breda ut sig som en blå spegel i fjärran. Sockerbit nummer två försvann och nu var det inte långt kvar.                                                                    

Den sista kilometern gick som en dans och med 600 meter kvar, parallellt med Inlandsbanan, så kom min lilla son och mötte mig. -Hej pappa det är bara fem stycken som kommit i mål sa han och strålade som en sol. Två av dem är bara en liten bit före dig, två tjejer som såg jättetrötta ut. Han tog mig i handen och vi promenerade över mållinjen tillsammans. Gubben hade fixat halva Rallarmarchen på fem timmar och tjugo minuter. Fick en rallarhatt, diplom och en massa andra grejer plus puss och kram av gumman. -Du var en jäkla pigg gubbe du, sa en av tjejerna från skidgymnasiet och gav mig en rejäl kram. Nu väntar hela sträckan på mig och om allt går som jag vill så finns jag i starten vid Torrisbäcken 2013.

O´johan

 

Här börjar klättringen upp för Hapsaberget.